Svenska

a cura di Martin RUEFF
från “DET LJUSA LIVET”
Den mänskliga kärleken

Legenden om det Sanna Korset
– två detaljer på Piero della Francesca fresk vid samma namn

De sista dagarna släpade sig havet fram som en kropp ämnad att bestå
skummade som Marias kropp
som blöder Frälsaren ur såret – ack!, mitt
blods kalk
skickad att tömmas over jorden. Mer
än ett äktenskapligt förhållande mellan en moder
korsfäst
i sin sons död,
jordiska lansar som slinter
på varandra liksom
deras avtäckta nackar böjer sig för att
ord
för ord motta lagtavlorna. Se
vilken kunglig Maria han hade
i hjärtat, Piero, den vertikala ikonen
med fingrarna vända mot ängeln. Från de fingrarna
kommer han som besudlar världen
med sitt blods kärleksfullhet.

Du: hjälp mig nu, gör dig synlig.
Jag var nästan på väg att gå
nedsänkt i mitt blods kalk med den metalliska ljuvheten
hos min kropp och arbetet som hejdats av dåligt väder.
Kanske utdunstade från grenarna
en naturens sjukdom
och från kolonnernas fasthet
en doft av brännbara
drömmar gjorda av aska från rosor och svarta lindblommor.
Sjukdomen börjar i ängelns leende:
ängelns knäböjning
förgiftar mitt blod
för de ödmjuka gör så mycket ont
och de får mig att knäböja
under klädnaden
för hälften av mitt liv är förbi, en regnbåge
uppburen av en horisont.

Nu har jag inte mer tid att kämpa emot
jag bär tyngden och glädien av ditt Namn
och Adams förstörda kropp
inför vilken drottningen
knäböjer
och gömmer korset med kroppen och korset framträder åter
på varje sida om kroppen likt en här som star stilla på kullen.

Hon lifter sina hander som yttre avgudar,
hon har ben renade med kalk och går
klädd i vitt från det lyckliga
Arabien, simulerar med händerna ett hålrum fullt av jordens
gåvor och med pekfingret bjuder hon ljuset
att slå sig ned bland färgenars livlighet passerande
genom sin jättelika figur – medan Maria
öppen
formar sin ringa viljas
klippa,
med vänster sida av kroppen ankrad vid jorden
släpar hon till jorden
sin förlåtelse och en hädanfärd av trä.

Rom, 31 maj 2007

Tiotusen civila*

I
Sant’Anna, 12 augusti 1944

Vi kände igen pojken
på ordensstjärnan med korset
och helgonbilden
var placerad framför
ljuset liksom innan ögonen sluts efter solens
nedgång som lämnar marken med gräset och köttet
stekande och djuren överallt
åtskilda
av hander alltjämt uppspärrade för att skydda
ansiktet mot kulsprutan och personen vred sig
av massakerns alla betydelser.

De krattade ihop barn som sandkorn och liksom sand som lyder vinden var de stumma.
Ingen
försvarade sig: de byggde livlösa dyner, de
byggde saker som
böjdes för vinden
på kyrkbacken, de drog på sig fotografierna bara för att efteråt
någon sagt det rätta namnet
på kroppen som alla använt då den levde. Vi bergravde Maria
i hennes dockas kartong.

Några av dem som gav order
talade vår dialect och bar också
färgade bindlar
för ansiktet av skam
over att deras ansikte skulle förbli synlight i de dödas häpnad.

En annan sak är fostret som lagts
på bordet under blicken från
den sittande modern
som sprider en slutgiltig tystnad
från den öppna magen,
i sin häpnad fixerar hon
blyets minimal bana
genm de minimal tinningarna.

* Under återtåget massakrerade nazifascisterna civila, bland vilka återfanns cirka tiotusen åldringar, kvinnor och barn.

Marzabotto, 29 september 1944

Efter att det tystnat gick vi ut
ur skogen nedanför toppen på Monte Sole och förstod
att grisarna äter vårt kött: min brorson
var under pergolan och min far
ett stackars misshandlat ting vårdslöst
slängt over andra på
två sidor
av ett rev och av den sista
återstod hättan under munnen av eld.

Vid den första explosionen förstod vi även
att de hade minerat kropparna
så att de döda dödade de levande
som kom ut ur skogarna för att sätta samman dem på ytt, för att ta isär
händer som klamrat sig fast
i varandra likt små förtöjningar i dödens mörka bukt
för var och en av de döda återvände ensam
och var och en av de levande
kunde tryca munnen mot denna ensamhet,
mot dessa händer
av damm och korall, usträckta
som under soliga dagar
då allt var nära liknelsen.
Så har alla böjt sig, hållit
huvudet lågt
ett nummer store än varje kropp.